Möt Lawrence Hooey, teknik- och innovationsansvarig på Swedish Mining Innovation. Född i Sudbury, Ontario 1968, uppvuxen i New Liskeard, Ontario.
Att locka människor att komma till gruv- och metallsektorn är en stor utmaning, och utländsk rekrytering är ett sätt att hjälpa till att möta utmaningen. Min erfarenhet, som härstammar från 30 år sedan, långt innan det nuvarande behovet materialiserades, är att det är mycket givande att flytta till och arbeta i olika länder men kommer med sina egna personliga utmaningar – från språk, kultur, väder, avstånd från familjen, till att navigera i visumkraven, skatt, skola, sjukvård, pensionssystem etc. Även efter sex år i Finland var det lite av en kulturchock för mig att flytta till Sverige, till och med mer än att flytta från Kanada till Finland. Att integrera familjen i det nya livet är verkligen en nyckelfaktor. Jag var singel när jag först flyttade så det gjorde det säkert mycket lättare.
Hur då kan vägen till att flytta från ett land till ett annat se ut och vad är det som gör att du väljer att stanna? Det här är en väg.
Så om vi tar det från början. Hur hamnar en kanadensare i Sverige och Luleå?
-Det var i maj 1993 som jag fick möjlighet att resa till Brahestad, Finland för en tremånaders praktik genom utbytesprogrammet IAESTE. Detta var precis efter att jag avslutat min ingenjörsexamen i kemi i Kanada. Finland höll fortfarande på att anpassa sig till Sovjetunionens sammanbrott och öppna sig mer mot Västeuropa. Jag arbetade på Rautaruukkis stålverk med att studera sintringsreduktionsegenskaper, vilket jag tyckte var mycket intressant, och hade en mycket vänlig och klok mentor, Dr. Kyösti Heinänen. Jag ville fortsätta arbeta på Rautaruukki och föreslog ett årskontrakt, vilket accepterades, för att fortsätta arbeta med sinter och förnya reduktionstestutrustningen.
Sedan tog kontraktet slut, men jag ville stanna kvar och så fick jag finansiering för att börja doktorera i Uleåborg under professor Jouko Härkki. Efter ett år återvände jag till stålverket och fortsatte med studier vid sidan av och disputerade 1999 på en avhandling inom magnetit-sintring. Sintret tillverkades till stor del av magnetit från LKAB och de hade precis investerat i pilotmasugnen – en unik anläggning och forskardröm – i Luleå. Under fem år arbetade jag med pilotmasugnskampanjer och pelletsutveckling på LKAB. Detta var min första flytt till Luleå. Sedan återvände jag för två år som processutvecklingschef för järnframställning i Brahestad. Min son föddes i Brahestad.
Vår familj flyttade sedan till västra Australien i ett år och arbetade med mineralbearbetning av järnmalmer. +40 graders värme och mycket distansarbete var inte jag. Ödet såg till att det skulle dyka upp en möjlighet att både arbeta med magnetit och flytta tillbaka till Luleå för att under ett år arbeta som processledare på det nya järnmalmsprojektet i Pajala, då i förstudier. Min före detta fru och jag bestämde oss för att Luleå var den bästa platsen för oss, även om vi funderade på att återvända till Kanada. När den ekonomiska krisen slog till 2008 återvände jag till forskningen på Swerea MEFOS (numera Swerim) i ett decennium innan jag kom till Luleå tekniska universitet och Swedish Mining Innovation 2019.
Så, i alla fall i min värld, är Luleå tyngdpunkten och känner mig väldigt lyckligt lottad som har haft så många vänner, fantastiska karriärmöjligheter och platser att bo på längs vägen. Jag är här för att stanna!
